Nyfiken Gul

Ikväll var jag på Nyfiken Gul, ett ställe som jag har varit väldigt Nyfiken på sedan mina vänner började gå dit förra sommaren. Mitt sällskap var rara rara Frida och Kicki Pousette, som jag alltid har smygbeundrat för att hon är så rak och alltid verkar så stark (fast det är hon ju så klart inte även om det för mig verkar så).
Som av den lyckligaste av slumpar hamnade Therese vid vårt bord, och även om det inte blev så mycket kommunikation melllan sällskapen, så var det roligt att se henne. Och hennes Anna Sui-klänning (empire-skuren i grönrutigt silke – som jag sa: ”Den känns dyr”).
Jag hade, mot bättre vetande, styltat på mig ett par högklackade platåträskorssandaletter. När Sam såg dem vid inköpet för hundra år sen, sa han att det ser ut som man skulle stuka fötterna i dem.
”Självklart inte”, sa jag. ”Man kan väl gå i klackar.”
Och det kunde jag ända fram till 08.17 i morse då jag vrickade foten för första gången. 19.52, då jag och Frida vacklade uppför grusgången till Nyfiken Gul, vrickade jag den för andra gången. På väg till tjotta klockan 21.10 vrickades den igen. Och 21.47, men det var en ren olyckshändelse.
Hur som helst, annars är det jättepraktiskt och bara trendigt med högklackade platåträskorsandaletter, jag svär.
Jag köpte dem på favoritaffären Office i London i mars för att kunna se ut som Sienna Miller i sommar. Och det gör jag ju. Om Sinna Miller har stukat foten, vill säga.
Nu finns exakt samma skor på Rizzo för 799 kronor – 200 spänn mindre än jag betalade. Mycket deprimerande. Säg det inte till någon…