Jag har varit på julfest på min f.d. arbetsplats amelia och, förutom det sedvanliga konferenshånglet som det (tyvärr) inte blir så mycket av på ett kvinnodominerad jobb, har det hänt andra intressanta saker.
Folk som inte alls vet något om saken, ”vet” att jag fick sparken.
Jag sprang på väg dit in i en ex-kollega som likt en hungrig varg slängde sig över mig:
”Jaha, vad gör du nu, då?” (standardfråga)
”Jag kommer att frilansa och försöker också skriva en bok.” (Med betoning på försöka, just nu, kan jag säga.)
”Varför slutade du?”
”Jag vet faktiskt inte riktigt, men det spelar inte så stor roll.”
”Ja, jag ser ju bara det här utifrån, men som jag ser det… (konstpaus) Ja, jag kan ju bara säga så här: Det är inte bra att vara för frispråkig. Frispråkighet uppskattas inte.”
Vad personen har att säga om min eventuella frispråkighet (som jag for the record kan säga inte alls har med saken att göra) stör mig inte mer än att det uppenbarligen sades för att vara taskig. Vad som stör mig är att folk har uppfattat det som att jag har varit oönskad på jobbet. Det har jag nämligen inte själv uppfattat det riktigt som.
Än, i alla fall.