Min kropp är fantastisk. Och då menar jag inte på utsidan.
Idag när jag skulle gå från jobbet var jag sugen på broccoli.
”Jag gillar inte ens broccoli”, sa jag till Alex. ”Jag har nog någon brist. Vad finns det i broccoli?”
”Järn. Du har nog järnbrist”, sa Alex.
”Ja! Det är det, förstås! Jag är sugen på leverpastej också!”
Dessutom är jag sugen på mjölk (som jag inte heller gillar) och ost. Jag slår vad att om man mätte mina värden skulle man hitta både järn- och kalciumbrist.
Sedan min terapeut lärde mig att lyssna på kroppen så har min mage blivit fantastiskt bra. Efter sju år av mag- och tarmkatarr kan jag både dricka kaffe och äta thailändsk mat utan att skita på mig.
För några veckor sedan åt jag lunch med en gammal kompis som precis har börjat gå i terapi för sina ätstörningar.
”Jag är jätteavundsjuk på dem som kan lyssna på kroppen”, sa hon dystert. ”Min kropp är helt ur funktion efter allt jag har gjort mot den.”
Tur att hon får hjälp nu! Hon och hennes dietist tränar på att se och värdera kroppens funktioner istället för dess utsida. Dessutom ska hon börja i terapi, så så småningom blir nog allt bra. Jag håller tummarna.
Tänk, jag och Ingrid är snart de enda två personer jag känner som aldrig har mixtrat med maten, bantat eller haft tjock-panik.
Nackdelen med att lyssna på kroppen är att man får äta lite lattjo mat ibland. Just nu har jag en form med broccoli, potatis, äggstanning och ost i ugnen. Det ska bli så jävla gott, det är preciiiiis vad jag längtar efter, men om jag får oväntat besök har jag ingen ”riktig” mat att ställa fram på bordet. Min grön-gula middag ser lite konstig ut, det kan jag erkänna.
Skrev i min blogg häromdagen att frågan ”är du nöjd med din kropp?” borde generera fler svar om kroppens funktioner än om dess utseende. Det är ju faktiskt konstigt att när folk tänker kropp så tänker de utsidan på kroppen. Men inte du Kicki! Trots att du inte läste min fråga verkar det här vara bästa svaret. (Finns lite lovebombing om dig längre ner i bloggen också…)