Igår när Sam susade iväg för att se fotboll på bortaplan, satt jag hemma och kände mig lite ensam. Helst vill jag ju att han ska vara med mig jämt, och att jag ska få uppmärksamhet jämt, om det så krävs att han ser dokusåpor och andra tv-program som han hatar.
Jag har någon slags störning. Jag tror att om man gillar folk vill man vara med dem jämt. Så varje gång Sam åker hemifrån betyder det att han inte tycker om mig. Enda gången det är okej, är när han spelar golf eller är bortrest i jobbet – då förstår jag att det handlar om honom och inte om mig/hans känslor för mig.
Samma osäkerhet kommer över mig när Sam är hemma och inte pratar, utan är inne i sig själv. Som när han jobbar, tittar på golf på tv, tänker på golf, eller övar puttar i arbetsrummet. Det vill säga jämt.
Igår när vi gick och la oss var jag vuxen och erkände det här osäkra, destruktiva draget hos mig.
”Vad ska jag göra åt det?” undrade Sam, helt logiskt.
”Inget. Jag ville mest bara berätta hur jag känner, det är inte så mycket att göra åt.”
Sam klappade mig lite på huvudet. Han hajade.
”Och”, sa jag, ”så kan du ju tala om att du tycker att jag är toppen när du åker iväg nånstans, eller när du är tyst.” (Ah! Denna känslomässiga logik.)
Sam nickade.
”Du kan ju säga ’Nu åker jag iväg utan dig och du är toppen’ eller ’Nu ska jag tänka på golf i en timme, stör inte, du är toppen’ eller nåt”, föreslog jag, som blev plötsligt konstruktiv.
Sam halvblundade redan där han låg tillbakalutad mot kuddarna.
”Nu ska jag sova och du är toppen”, sa han och somnade.