På de flesta arbetsplatser är chefen en stockdum typ som inte lyssnar på dem som verkligen kan något, nämligen de som har varit med i verksamheten i flera år och gått igenom alla processer flera gånger tidigare och dragit slutsatser därav och faktiskt vet något.
På Sams arbetsplats är detta tydligare än på många andra ställen. Där har cheferna över hans grupp hållit på i ett år, sedan den förra chefen avlägsnades, och räkna ut vad dessa människor (=Sam och hans kollegor) egentligen ska göra och hur det ska göras på bästa sätt.
Ikväll hittade jag Sam framför datorn, dumstirrande på skärmen.
”Hur är det, älskling?” sa jag.
Tystnad.
Tystnad.
Till slut öppnade han munnen:
”Sch, stör inte. Jag kanske snart får ett mail med ett erbjudande om ett nytt jobb. Eller så kanske mina aktier går upp så att jag kan pensionera mig.”
Jag visste inte om han hade blivit sinnessjuk eller om han bara dagdrömde lite:
”Hur mår du, älskling?”
Men Sam lät sig inte störas.
”Och sen kommer Rödluvan springade med en kastrull med guld.”