I morse upptäckte jag lite oväntat att ränder på ränder är fint.
När jag går och lägger mig och jag inte kan sova för att jobb snurrar i mitt huvud, brukar jag i tanken gå in i garderoben och bestämma vad jag ska ha på mig under morgondagen. Det får mig alltid att slappna av och somna (inte lika bra som basilikate, men ändå). På en fest för några veckor sedan hittade jag Teresa T som är likadan! Vi blev mycket glada över att vi var två. Då känner man sig ju mer normal, och inte som ett klädbesatt modeoffer. Man vill ju inte komma ut ur garderoben – i dubbel bemärkelse – som klädgalning.
Hur som helst, igår hade jag planerat att ha på mig en petrolfärgad loafer/t-shirt-kombo idag. Och när jag vaknade imorse kände jag mig inte petrol. (Det är tydligen så när man får barn också. Att det är ”en Sixten” eller ”en Frans” eller ”en Stella Ray” som kommer ut. I mitt fall var det ”en randig” som kom ut.)
Och då blev det mitt greklandslinne från Oasis och bäck&bölja-jackan från Zara/Paris. Tjocka ränder och smala ränder, klarblå och ljusblå. På toppen är det för tusan två olika riktningar på ränderna.
Det blev helt lyckat.
Sedan på t-banan hem såg jag en punkig tjej som hade dubbla linnen. Randningen på linnena var lika, men i olika färg! Skitfint.
Jag röstar på ränder maj ut. Sedan känns det trött.
Bredrandigt linne i blått/vitt, 499 kr, Oasis (i februari). Jacka med smala ränder i vitt och ljusblått, 39 Euro, Zara (också februari. Och i Paris. Men samma tyg finns i en H&M-väst i butik just nu, och en jacka i annan modell på Twist&Tango).