Jag skulle sätta mig ikväll och skriva:
Imorgon vid den här tiden är jag på Kreta för att skriva min roman. Roman? ROMAN? Är jag galen? Panik!
Jag kan säga som jag gjorde här ovan: ”jag ska skriva en roman”, och det går bra. Men när jag verkligen tänker på vad det innebär, vilket jag exempelvis råkade göra i Åre i påsk, får jag sån prestationsångest att jag får omedelbar hjärtklappning. Och måste börja prata om nåt annat eller kanske skämta lite.
Men nu ska jag i alla fall åka. Invrigt påhejad av Denise Rudberg, som har hjälp mig att ta skrivprocessen på allvar, och Sam, som ser den här resan som en investering (till skillnad från ”bortkastade pengar”, som jag tenderar att tänka om den).
Ungefär så skulle jag skriva, men mer välformulerat. Men så råkade jag titta på flygbiljetter (och tur var väl det!) och inser att jag åker 9.10 imorgon bitti, inte 15.25 som jag trodde. PANIK!
Nu måste jag packa klart, ta upp tvätten ur tvättstugan och – värst av allt – skriva en krönika som jag hade tänkt skriva på jobbet imorgon.