Jag fick en yrselattack på jobbet idag och som gammal utbränd vet jag vad det betyder. Lägg därtill långa dagar, 100 % intensitet på jobbet, inte en sekund över, inte ens tid för ett vänligt ord eller att linda in kritik i smicker, stort ansvar och många olika arbetsuppgifter (vilka är stressigare än många närliggande arbetsuppgifter), två träningsfria veckor och mer kaffe än jag är van vid, så är bilden komplett. Det är inte en slump att jag blandar ihop ord både när jag pratar och när jag skriver.
Så ikväll har jag promenerat. Hade jag kunnat hade jag ”lufsat” som doktor Bosse kallar det, men jag fick ont i knät när jag lufsade förra torsdagen, så roligare än en promenad blev det inte.
Och det är ju inte speciellt roligt. Typ skitjävlatråkigt.
Än värre är att jag inte fattar hur lång tid jag har varit ute. När jag springer vet jag i alla fall när det har gått en kvart (när jag är helt död, inte kan andas längre och det bränner i bröstet) och när det har gått tjugo minuter (när det känns som att jag har sprungit i en dryg timme och jag måste lägga mig ner och vila), men promenad? Jag har ingen som helst känsla för om varvet runt Årsta tar tjugo minuter eller två timmar. Det är inte ens en överdrift.
Ännu ett skäl att utnämna ång till världens sämsta motionsform: Man kan ju missa vad som helst på tv eftersom klockan lika gärna kan vara kvart i 21 som kvart över 22.
Var rädd om dig!