Jag = ond?

Igår skrev jag:
”Idag upptäckte vi att vi tycker lika om en hel massa personer. Eller snarare att vi tycker lika illa om en hel massa personer. Ah! Jag älskar när man får badmoutha folk. Egentligen är det förstås ovärdigt, men bättre female bonding finns inte.”

Varpå Anna skrev följande:
”Det finns faktiskt bättre female bonding har jag kommit på. Det är bra mycket roligare att lägga energin på att berömma dem man tycker om, lite mer, än att tala om dem man inte tycker om.”

På förekommen anledning, vill jag påpeka att jag inte bara har glorian vid fotknölarna (alltid)!
Den senaste veckan har jag bland annat hjälpt en väninna med en pressrelease trots att jag verkligen inte har tid, ryckt upp en annan som ville begå jobbsjälvmord, bjudit ut en nybliven singelkollega på Alla hjärtans dag, besvärat vänner och kollegor för att hjälpa en journalist-to-be och vid två olika tillfällen varit generös när instinkten har sagt åt mig att snåla (och då menar jag inte med pengar). Inget av detta har varit stora uppoffringar, vad jag menar är bara att jag har bidragit mer med ont än med gott.

Jag är oftast väldigt snäll.
Och med detta sagt, kan jag också ännu en gång säga att det är sjukt kul och gemenskapsbefrämjande att snacka skit om folk.
Dessutom är det inget fel med att påpeka att folk är onda om de verkligen är det.
Och det står jag för.