För den som inte tycker att den försvunna bylinen är så himla spännande, finns det viktigare saker att ägna sig åt här. Jag är med på en schlagervimmelbild och ser ut som värsta jättekvinnan bredvid Sam och Ammi.
Jag fick fint VIP-treatmentet igår. Inte nog med att jag fick ha en gästlista på åtta personer. Av fyra fina barbord var ett helt reserverat åt mig och mitt sällskap. (Carola hade ett annat, Arja ett tredje.) Och när jag frågade Allt om schlagers chefredaktör efter fler drinkbiljetter (Sofia Koski fick inga), beställde han in tre flaskor vin till vårt bord.
Allt om schlager, 39 kr hos alla Interpress återförsäljningsställen.
Som om mitt ego inte var välgött nog efter det, hälsade jag på en kille som råkade sätta sig vid vårt bord. När jag sa att jag hette Kicki spärrade han upp ögonen.
”Inte Kicki Norman väl?”
”Ö, jo.”
”HERREGUD, du är min idol!”
Han gick på JMK och hade min Aftonbladet-krönika om bajsbomben på Odenplan i färskt minne, trots att den publicerades 2003 si sådär. Och visst, det känns ganska givet att någon kommer ihåg den. Vad som var mer förvånande var hur kärleksfull han verkade vara mot språket:
”Jag vet ingen annan som skulle använda ordet mondän i en krönika!”
Haha, vi verkade dela en faibless för gammelsvenska.
Han fick min bloggadress och mailadress, jag hoppas han hör av sig. Inte (bara) för att han var mitt största fan, utan för att jag kanske kan hjälpa honom med något typ praktikplats, titta på texter, nåt annat.