Sams jobb har fel i huvudet.
Inte nog med att cheferna lyckades klämma in en vecka i San José, CA, mellan Peking (Asien) och Paris (Europa).
Svårigheterna med att förstå begrepp som ”tidszoner” och ”jetlag” blev än mer uppenbar, när schemaplaneraren på detta la tre veckoskurser i San José, CA, Hongkong (Asien) och London (Europa). Japp, sex veckor på resande fot, i två gånger tre olika tidszoner med minst 10 timmars tidsskillnad.
Men kan ju tycka att det vore smartare att planera kurserna i samma tidszon i anslutning till varandra, men icke.
Nu lyckades Sam snacka sig ur den andra San José-veckan, så eftersom jag åker till Paris för att träffa honom får vi ses två veckor på rad – hurra! (Ja, jag säger detta med viss bitterhet.)
Hade jag inte åkt hade vi setts en av sex veckor.
Åt middag i ett sällskap med en proffsfotbollsfru igår och diskuterade den otroligt otacksamma situationen att vara i en relation med en ständigt resande person. Man bli ju hemmafru, även om varken man själv eller mannen vill det – det är liksom oundvikligt. För när ens partner är borta si sådär två-tre-sex veckor i stöten blir det ju jag som får ta hand om gamla livsmedel som ska kastas ur kylen, blomvattning, pappersinsamling, mm. Hur skulle det annars lösas?