Jobbigt, men jag överlevde.
Det känns fel att säga så. Att jag överlevde. Just på en begravning. Även om det är ett vedertaget uttryck, så känns det slarvigt. Precis som det känns fel att jag började förrförra blogginlägget från i morse med ”nya friska tag”. Friska. Är inte det vanvördigt en dag som denna?
Och om jag känner dig, kan du inte bara ge fan i att dö? Jag orkar inte med en till sådan här dag.
Ibland måste döden slå en jävligt hårt på käften för att man ska uppskatta livet!
Visst är det så. Det känns fel, men ändå kommer orden och tankarna. Individens frihet liksom, och asjobbigt emellanåt.
Om alla bara kunde ge fan i att bli sjuka, ge fan i att oroa en och verkligen, verkligen ge fan i att dö – då hade det nog, kanske varit lättare. Men, livet är lättförgängligt och jag tror ändå att man uppskattar det genom att bli omskakad.
Vore allt lätt och oförargligt (många konstiga ord jag använder mig av idag) hade man uppskattat det på samma sätt då?
Glad att du gick idag!
kram
// Sarah
vad bra att du gick på begravningen! begravningar är som en klimax i sorgen, sen är det lättare att gå vidare. det är alltid tiden innan begravningen som är värst!
har också haft en kär kollega vars bröstcancer kom tillbaka i ryggen, sen gick det jäkligt fort, och efter sommarlovet var hon plötsligt döende (innan sommarlovet hade hon bara haft ryggvärk..), så det var en chock!
sen får man gå omkring och känna sig nerklubbad ett halvår och tro att man ser henne överallt på stan, men det är väl ok. styrkekram härifrån/ Aviva
Tänkte på dig i fredags. Är ”glad” att du gick, trots ångesten och trots smärtan.