Idag hittade jag äntligen Costume, ett rykande färskt nummer anlände till tidningshyllorna just idag.
Jag är mycket nöjd. Inte för att danska är min forte direkt, men jag är mycket bra på att titta på bilder. Costume är som en dansk blandning av Damernas Värld och Hennes, fast tvyärr med formgivning åt gratismagasin-/kundtidningshållet.
Jag måste till Köpenhamn och shoppa snart!
När jag stegade över golvet på Centralstationen i riktning mot Pressbyrån, blev jag stoppad av en fjantig säljare som ville kränga på mig ett äckligt Amex (dyrt & opraktiskt kort).
”Hej, jobbar du?” sa han.
”Va?” sa jag och fattade ingenting.
”Jobbar du egentligen?”
Vad är det för jävla fråga? ”Jobbar du egentligen?” Inte nog med att han hade en omodern syn på arbete (jag jobbar ju faktiskt när jag köper tidningar), men vad hade han gjort som jag hade sagt nej? Lämnat mig likt en spetälsk?
Det kanske märks att jag hatar försäljare som tränger sig på. Jag brukar be telefonförsäljare att ta bort mitt nummer från deras telefonlista och aldrig höra av sig igen. Jag har faktiskt hemligt telefonnummer. (Helst vill jag göra som Seinfeld och fråga om jag kan få säljarens nummer och ringa upp honom igen.
”Förlåt, men vi får faktiskt inte lämna ut våra privata nummer.”
”Nähä. Ni kanske inte gillar när folk ringer er i era hem?”
”Nä, just det.”
”Inte jag heller.”
Och sedan slänga på luren. Men det är jag alldeles för mesig för, plus att det känns fånigt att låna smarta repliker från en tv-serie.)
Jag behärskade mig fint och sa bara ”tyvärr, jag vill inte ha ett Amex” och gick.
Självklart kom jag på ett bra svar när jag redan hade gått därifrån. Så imorgon är det jag som går tillbaka till Centralstation och snackar lite vett med Amex-mupparna.
”Jobbar du egentligen?”
”Javisst. Gör du?”
Hehe.