Redan i början av januari intervjuade jag Hannah Graaf för tidningen Alla älskar schlager (ute i butik nu, släppfest igår). Hon var då nyskild och hade precis träffat Aftonbladet för att ge dem det stora scoopet om separationen.
Intervjun med mig handlade förstås mycket om schlagers (”Jag har aldrig varit så här nervös för något i hela mitt liv”), skilsmässan (”Jag har grinat och varit arg och ledsen”) och Gud (”Jag tror inte att Gud vill att jag ska må dåligt”).
Hannah är en sån där person som man (=jag) vill ogilla: jätteblondin med plastbröst och ofokuserad karriär.
Men det gick inte.
Jätterar.
Väldigt vanlig.
Och superödmjuk.
Jag komplimenterade henne för att fotona var så fina. Hon var för bövelen snygg på samtliga bilder, vilket väldigt få människor är! På mig måste man till exempel ta 30 bilder (minst!) innan man har en som går att använda.
Hannah blev extremt generad när jag kallade henne photogenique:
– Det är inte sant. Hm. Ja. Det var bra styling.
Sedan hejdade hon sig själv:
– Jag är dålig på att ta komplimanger. Jag kan säga ”tack” men sedan måste jag alltid säga ett ”men…”. ”Men det var en bra fotograf”, ”men det var ett bra ljus”.
Men… det var en supersöt Hannah, så enkelt är det.