Jag har en väninna som i sin ungdom såg sig själv som pojkflicka, som hade pottklippt hår och sparkade boll hellre än målade läpparna och som hånade mina röda Peter Pan-stövlar (röda stövlar var för tjejigt). Även i vuxen ålder har hon tagit avstånd från allt vad fjollerier heter.
Ända tills hon blev friad till och började planera sitt bröllop.
Nu är det festmenyer, nedärvda släktklänningar, håruppsättningar, gästlistor och bukett-etikett i parti och minut. Hon är det slutgiltiga beviset på att vi alla har en prinsessa inom oss och längtar att få leva ut henne, och har vi inte gjort det resten av livet så ska flera levnadsår av balklänningar och förtrollade valser klämmas in på en enda dag: bröllopsdagen.
Min tidigare förnuftiga, snustorra, osentimentala väninna har blivit en bridezilla.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag som ska vara tärna redan nu går endast ett kort steg bakom den blivande bruden. Jag kollade just på en klänning från Hervé Léger. I den där guldiga pappkartongsfärgen som så sällan passar oss bleka blondiner. För 14 000 kronor. Och tänkte på fullt allvar ”hm, har jag den på mig under bröllopet ser jag nog ut som Amber Valletta. En altargång är ju lite som en catwalk.”
Jag har blivit en tärnzilla.
Klänning från Hervé Léger, 14 500 kr, Mrs H.
Haha, jag tror att jag skulle bli värsta sortens Bridezilla och att det är därför min kära sambo tvekar inför att ta steget att gifta sig med mig. Och jag skulle utan tvekan bli en tärnzilla också!