Äntligen är saker (nästan) som vanligt med mig och Sam. Han har inte riktigt flyttat tillbaka än, men… sover över väldigt ofta, kan man väl säga.
Ja, när han är hemma, förstås. Han kom hem från Helsingfors fredag kväll vid åttatiden och hans flyg till Boston lyfte från Arlanda lördag morgon klockan 10.30.
Eftersom han inte kommer hem förrän 22 december, var vi tvungna att börja planera julen redan nu. (Sent för Kicki ”Typ A” Norman, men alldeles för tidigt för Sam, som föredrar att göra saker i sista minuten).
Det är tricky, det där. Vi har firat jul ihop tre gånger och aldrig haft problem att fira med alla föräldrar trots att mina firar jul utanför Sundsvall och Sams föräldrar firar tre timmar längre söderut.
Första året, 2002, jobbade pappa på julafton så då firade vi i Gävle och sedan igen med mamma och pappa på nyår (komplett med julmat och granklädning på ”julafton” 31 december).
Andra året var jag och Sam i Thailand, så då firade vi med Sams föräldrar på Lucia och med mina föräldrar i början av månaden (komplett med julmat och granklädning på ”julafton” 6 december).
Förra året skulle vi alla till Thailand på annandagen, så då firade vi alla sex här i min (och Sams?) lägenhet (komplett med julmat och granklädning på julafton 24 december)… Det var det bästa: Vi köpte egen gran, jag fick hänga upp alla mina fina Disney-julkulor och julbordet blev ett knytkalas.
Men i år?
Varken resor eller jobb kommer i vägen för ett punktligt julfirande den 24:e. Vad gör man då? Det går ju inte att välja föräldrar!
”Usch”, sa jag till Sam, ”egentligen vill jag fira bara jag och du på tu man hand. men risken är att jag får familjepanik på julafton och gråter mig igenom Kalle Anka bara för att jag inte får fira med mina föräldrar.”
”Kan inte alla komma och fira med oss i år igen, då?” sa Sam.
”Näe, det finns ingen som kan ta hand om mammas katter och höns i år.”
”Ska vi fira på varsitt håll, då? Du hos dina föräldrar, jag hos mina…”
”ÄR DU GALEN?”
Vaffan, jag och Sam har firat ihop i tre år. Som jag ser det är vi familj, nu. Att inte fira ihop skulle vara ett trendbrott som cementerar vår nyfunna status som inte-riktigt-ihop. Aldrig i livet. Då kan vi lika gärna göra slut.
Plötsligt fick jag en snilleblixt:
”Kan vi inte ta med dina föräldrar till mina föräldrar? Då får vi hela julstämningspaketet: Snö, prästgård och en massa djur!”
”Det är just det”, sa Sam. ”Min mamma är kattallergisk.”
Jag började gråta (och det här var på finrestaurangen Saslik, ett ställe som inte alls lämpar sig för tårar, men lyckligtvis var det tyst gråt).
Jag snöt mig diskret i linneservetten:
”Ååååh, jag kan tycka att det är lite gulligt att det är så viktigt för mig att alla ska vara med på jul! Men samtidigt förstår jag att jag är grymt fjantig. Jag vet inte om jag är mest gullig eller fjantig, men lutar åt det senare.”
”Du kanske är ett fjantgull”, sa Sam och log.
Hur fan ska vi få ihop den här julen?