Så kom den då. Stormande i hundra sekundmeter, slog omkull mig, knäckte vartenda ben i min kropp och förintade mig totalt.
Så märkligt.
Det gör inte ont att vara förintad.
Det är bara tomt.
Varje morgon när jag vaknar, kastar jag upp ögonen och sätter mig upp med ett ryck:
”Jag har glömt något!!! Vad är det jag har glömt, nu igen? Jag vet att det var något viktigt! Jo just. Nu vet jag. Jag har glömt att jag var dålig.”
Det var ju himla tur att jag kom på det, då.
Jag börjar varje dag med att komma ihåg att jag är dålig. Sedan glömmer jag det inte på hela dagen, inte förrän jag somnar igen på kvällen.
Och ibland inte ens då.
Snälla fågel Fenix, lär mig ditt trick. Jag måste återuppstå.