Ännu en fantastisk måltid.
På Lappi serveras, precis som namnet antyder, lappländska specialiteter. Jag och Sam började med att dela på en lappländsk förrättsplanka för två. Förutom den inlagda löjan, som jag noggrannt undvek enligt den gamla devisen ”ät inte sånt som har huvudet kvar”, var där bara godsaker. Allt ifrån skogssvampssalladen till löjrommen med smetana till laxtartaren var små delikatesser. Bäst av allt var förstås det torkade renköttet, av vilket vi fick en alls inte oansenligt mängd. Eftersom det är det bästa jag vet näst efter torkat älgkött, bytte jag bort löjorna och en av mina tre gravade reninnanlårsrullar mot merparten av Sams torrkött. Aaaah!
Servitrisen trodde att Stockmanns delikatessavdelning kunde tänkas sälja torrkött. Skojaru jag ska importera kött för alla pengar jag har, moahahahaha!
Lappi känns som en typsik turistfälla med svarta skifferplattor på både golv och en vägg, medan övriga väggar har panel av grovt tillsågade plankor – samma plank som borden och sittbänkarna är byggda av vad jag kunde se. Taklamporna ser ut som små trätunnor, fönsterarrangemangen inkluderar vitmossa och menyn kom i en träpärm. Lite överstylat, men det gör inget när maten är så sagolikt god!
Som huvudrätt åt jag renfilé. Det kan ha varit det möraste köttet jag någonsin ätit, även om jag inte tar gift på det. Sam åt en snöripa som kom med en varning för blyhagel – då är den på riktigt! Vi var båda mycket nöjda och jag orkade inte ens efterrätt, men Sam klämde ner en kaffekask. Den gjordes på Jaloviina och serverades i kåsa. Jag vågade inte smaka av rädsla för att vara vaken fram till morgonkvisten, men enligt Sam var det en lysande kombination.
(Holländaren vid bordet bredvid ville också förstå sig på Lappland och beställde detsamma, men förstörde både sin sakkunniga image och kasken när han hällde mjölk i kåsan.)
Jag älskar att äta när jag reser och reser för att äta!