När jag coachar yngre journalister brukar jag påpeka vikten av att ”ta makten över texten”. Med det menar jag att en text ska bli något mer än bara ett redovisande av händelser och sägningar. Man kan till exempel välja ett språk som höjer texten, eller – när man gör intervjuer – kan man dra slutsatser om den man intervjuar och förmedla dem i texten, alternativt förklara eller påstå saker som läsaren kan behöva veta för att tillgodogöra sig information som kommer senare.
Ett exempel:
”Integritet. Alla artister tror att de har den, eller säger att de har den, men i de flesta fall handlar det om osäkerhet. Som offfentlig person, där du oftare bedöms utifrån yttre kvaliteter än inre, blir osäkra personer osäkrare. De släpper då inte in vare sig journalister och allmänhet i de zoner de själva inte behärskar.
Andra kallar det för integritet när de är argt otrevliga på grund av oförrätter som har begåtts mot dem tidigare i karriären. Många är de artister som återtar sin maktposition genom att vägra visa något, eller genom att visa något osant.
Det finns också en tredje grupp, som är så liten att den ryms på ett enda blad i kändiskarusellens ”Vem är vem?”. Dit hör Martin Rolinski. I denna grupp finns artister som har integritet på riktigt, en egenskap som handlar om viss likgiltighet för hur man uppfattas och en väl grundad självkänsla.”
(Ur Glamour 2/2006)
Nu sitter jag med måndagsintervjun och kan inte göra just detta. Det kräver nämligen att a) man har något trevligt (eller inte alltför otrevligt) att säga om personen man har intervjuar, samt att b) personen ifråga kan tänkas acceptera min version av honom/henne.
Detta är inte fallet.
Jag kan på riktigt inte komma på något att skriva i denna text, mer än att rapa upp citat.