Welcome to Miami

Vi avslutade vår tredagars shoppingtrip i NYC med att äta middag på Marriott Marquis nästan nya roterande restaurang på 48e våningen. Fantastisk utsikt, förstås! Och varierad, eftersom man får se alla väderstreck. Mot en diskret överräckt 20-dollarssedel säkrade Sam ett fönsterbord, på bästa pimp-manér. Med vid bordet var också herr Blahnik, som gjorde sin glamourdebut lördag 2 juli. Maten var galet god, speciellt en gazpacho på gula tomater och det möraste ankbröst jag någonsin ätit. Det förstås, jag har bara ankslamsor från tjiptjopshopparna i Londons Chinatown att jämföra med, men ändå.
Allt var perfekt. Till skillnad från på Bon Lloc får man mer mat än vin, när man som vi beställer avsmakningsmenyn. Min för-förrätt (som inte fanns på menyn men väl på en drinklista), chokladmartini, var så galet god att jag och Sam skulle ta varsin till efterrätt. Men då kom hissystemet emellan.
Jag tar tillbaka allt trevligt jag har sagt om hotellets glastuber till hissystem. Det tog mig 45 minuter att ”kila upp på rummet” och hämta en liten kofta. Jag köade och köade och väntade och väntade. Dessutom fick man inte åka direkt från 48e våningen till 42a, där vi bodde, utan var tvungen att åka ner till tredje och byta hiss. Så när jag och koftan väl kom tillbaka hade all chokladmartini-lust runnit av mig. Sam var lika glad han, som fått sitta och snurra runt på egen hand i trekvart. Och när vi skulle åka hem var det sjukt mycket folk i hiss-kön så vi bestämde oss för att ta trapporna. Det var bara det att det inte fanns några. Arga som bin stormade vi in igenom några dörrar med stora varningsskyltar, ”Employees only”, och tog en mathiss hem. Det tog ungefär tre minuter att komma till hotellrummet.
Idag har vi flugit till Miami. När jag berättade för några tandlösa bönder på lokala baren i Douglas, Massachusetts, att vi skulle ner till Miami skrattade de rått: ”You never gonna go outside. Its hot.”
Det stämmer. När vi klev ut ur taxinsom tog oss och våra 150 pounds bagage från flygplatsen till hotellet på South Beach, immade mina glasögon igen. Visserligen hade taxin antydan till AC, men det var som att sticka in huvudet i ugnen. Jag såg inte ett skit. Samma sak när jag öppnade dörren fråm hotellrummet ut till balkongen: in i dimman. Det blir linser resten av veckan.
Vi bor på Marriott South Beach, som är skitcoolt Art Deco med snajdiga speglar i hotellkorridorerna och Miami-belysning ute vid poolen så här på kvällen. Jessica Simpson bor längre upp på gatan (på lyxhotellet The Shore som var mitt förstahandsval för boende) för hon är i Miami och spelar in sin nya CD. Skvallertidningarna här spår att skilsmässan blir offentlig vid jul, när hon och Nick slutfört sin nästa kontrakterade Newlyweds-säsong.
Jag och Sam åt middag på Ocean Drive. Jag lyckades hitta en maträtt som bara var två-maträtter-i-en (krabbravioli i marinara-sås). Sam tog Surf n Turf (filé och hummer) som var typ tio maträtter i en. Och kostade 60 bucks. Min anspråkslösa maträtt gick bara på 35. Jag sa ju att jag skulle leva frugalt i Miami.
Och apropå det så strosade vi runt i Greenwich och SoHo igår och jag köpte bara 1) en Shu Uemura-ögonfransböjare, 2) en födelsedagspresent till Ammi som fyller år om en dryg månad och c) en CD. Detta trots att jag hälsade på hos Diane von Furstenberg, Anna Sui, Kate Spade och Betsey Johnson. Och det har inget att göra med att Diane uppenbarligen är färgblind och Betsey uppenbarligen bara vill ha pygméer till kunder. Sam, däremot, köpte Stussy-shorts och en Dolce & Gabbana-t-shirt. Ha! Han måste ju vara shopaholic.
Shoppa här är ju dessutom så roligt. Från att vara en XL i Sverige, passar M alldeles utmärkt här. Sam är lika mycket tjej, han. Han är skitglad över att hans Stussy-shorts är en W34 (och ända lite lösa!), och inte W36 som han har annars.
Jag är normalsize, hahahahaHAHAHA!