I fredags var det slut mellan mig och Sam. Jag var i det där melodramatiska associationsstadiet som folk hamnar i i filmer, men som jag aldrig varit med om i verkligheten:
”Åh här står Sams parfym. Jag kommer aldrig att få känna den lukten igen. BUHUHUHU…”
”En gaffel? Sam brukade äta med gaffel. BUHUHUHUHU…”
Igår var jag säker på att han skulle komma tillbaka. Vi passar så himla bra ihop att det vore konstigt om han inte insåg det, det vore skitkonstigt om han hellre ville vara ihop med en flat hårfrisörska vars högsta dröm i livet är att bli hemmafru, eller om han vill fortsätta sitt ungkarlsliv där han visserligen slipper vattna blommor men heller inte får göra alla de roliga saker vi brukar göra med alla roliga människor vi umgås med och inte får sitta hemma i tv-soffan och dra dåliga skämt med roliga mig.
(Dessutom drömde jag att jag blev ihop med Dylan McDermott, så med tanke på att jag natten innan hade drömt sanndrömmar tedde sig singellivet inte så skrämmande. Jaja, jag vet, men fantasier har räddat förståndet på många.)
Idag känner jag igen att det är kört. När Sam väl bestämmer sig för att det inte ÄR så jobbigt att flytta hans möbler till Norrbackagatan och att det inte ÄR så jobbigt att hitta ny garageplats åt lilla BMW:n så kommer han att skita i mig och oss. Jag VET det.
Jag vandrar omkring ett slag, detta är en dålig dag.