Då Sam ändå hatar Södermäklarna, vill jag passa på att hata alla stans taxichaufförer. Nej, inte alla. I fredags åkte vi med värsta bra föraren till Riche och mellan förra söndagens visningar åkte vi med en jättebra kvinnligt 020-chaufför. Men generellt har kvallan på och kunskapen hos taxichaufförer minskat. Har de blivit för många och för outbildade?
Exempel 1: Idag var jag sen till ett möte och ringde en taxi i panik. Jag var extratydlig med att säga ”Brahegatan 47″, och uttala alla bokstäver i adressen ordentligt, för har man svenska som andraspråk är det ibland svårt att hänga med när jag är så stressad och pratar fort. ”Det ligger på Östermalm och är en parallellgata till Grev Turegatan, tror jag.”
Det tog chaffisen fem minuter att inte hitta Brahegatan på GPS:en, sedan började han bläddra i taxikartan. Då jag ändå skulle göra ett ärende på vägen bad jag honom köra dit så kunde han leta kartor i godan ro medan jag uträttade mitt ärende. För säkerhets skulle bokstaverade jag Brahegatan två gånger innan jag lämnade bilen. När jag kom tillbaka satt han med taxikartan uppslagen på Bre-Bro och letade Brahegatan. Jag letade fram rätt adress åt honom och sedan satte vi av genom stan.
I snigelfart.
När vi kommer till korsningen Linnégatan-Brahegatan frågar han vilket nummer på Brahegatan jag ska till.
”47”, säger jag. ”Fyra sju. 47.”
Trots att numren står på husen undrar han om jag ska höger eller vänster.
”Vänster”, säger jag, varpå chaffisen svänger höger. Innan vi är framme har han hunnit fråga tre gånger vilket nummer jag ska till och också stanna vid nummer 37. Hade jag inte varit så stressad hade jag bytt taxi redan när han inte hittade på GPS:en. Brahegatan är ju inte stans okändaste gata direkt, inte Grev Ture-gatan heller, som jag hänvisade till.
Exempel 2: Jag och Sam ringer taxi från en adress på Primusgatan, Lilla Essingen, där vi bara har varit en gång tidigare. Vi kan alltså inte området speciellt bra. Vi väntar ute i kylen och efter tio minuter ringer chauffören och undrar var han är. Vi förklarar var vi är – Primusgatan på Lilla Essingen – men det var inte det han ville veta. Han ville veta var HAN var. Chauffören var vilse och ville ha hjälp. Han började beskriva omgivningarna utanför bilen, trots att Sam flera gånger sa att vi inte hittade alls i området och aldrig hade varit där förr. Katastrof.
Men åååh vad skönt – eller beklämmande – att veta att det inte bara är jag som tycker så!
Under den senaste månaden har jag råkat ut för osedvanligt många puckon från såväl Taxi Stockholm som Kurir och 020. De har kört fel väg, tagit omvägar (försök lura någon som bott i stan i 30 år och känner till den + omnejd rätt så väl) och betett sig allmänt asigt när jag sagt ifrån.
Idioter! Att åka taxi är ju förfaan nästan som rysk roulette. Bah!
Om man inte hittar i centrala Stockholm, förstår service eller kan köra bil, vad gör man då bakom ratten i en Taxibil? Jag skulle vilja tala med den skämtare som ligger bakom eländet…
Tacka vet jag taxichaufförerna i London. De vet vad de håller på med.
Jag säger bara Top Cab!
Och de gamla hederliga Taxi Stockholmschaffisarna, som lystrar till Benke, Leffe eller Björn och som har skinnväst, skäggväxt och yrkesstolthet!
Bara för att jag fick ett utbrott på taxichaufförer så har jag åkt taxi tre gånger sedan dess och bara fått åka med skitbra förare, som både kan köra bil, prata svenska och hitta rätt.
Kanske för att jag har åkt TopCab sedan dess, Hedda? De har faktiskt ruskigt bra chaufförer.