Lunchade med en gammal väninna som har ett sånt där härligt avslappnat förhållande till kroppsfunktioner. När vi till slut bröt taffeln var det med orden ”om inte jag får gå på toa nu kommer jag att bajsa på mig”. Varpå jag svarade ”vi skyndar oss – jag behöver också gå”. En perfekt avslutning på en lunch om du frågar mig. Öppet, avslappnat, ärligt.
Självklart måste inte alla prata om avföring, särskilt inte på en fancy lunch. Jag förstår verkligen att detta är ett okonventionellt sätt att uttrycka sig och ett okonventionellt samtalsämne. Jag har dessutom en väninna som har toafobi och hon nästan svimmar när man säger bajs, fitta eller prutt. Vilket jag inte visste när jag lekte ”dra i mitt finger” med henne (note to self: vänta tills man känner folk innan man fiser med/på dem). Jag försöker att komma ihåg att undvika kroppsfunktioner med henne. Jag försöker numer att undvika kroppsfunktioner med alla som jag inte känner väldigt väl. Ett bevis på detta är att det inte är en enda liten fis med i min roman, till exempel (vilket förvånade lunchväninnan en smula).
Samtidigt är det tråkigt med goda vänner som himlar med ögonen eller utbyter menande blickar när man säger att man inte ska dricka vin ikväll för att man är risig i kistan. ”Den där Kicki har aldrig lämnat kiss- och bajsåldern, hon”. Eller kanske ”behåll dina äckliga krämpor för dig själv”? I don’t know. Men pratar man om något annat lika personligt och privat och kroppsligt, som sex, mens, fyllehångel eller förlossningar, så anses det ändå mindre stötande än att prata bajs. Varför det?
Och kan jag inte dricka vin för att jag blir risig i kistan så måste jag få säga det, annars tror alla att jag inte dricker vin för att jag är gravid. Plus att varför inte? Är jag risig i kistan, i det här fallet så mycket så att jag nästan var tvungen att gå hem och lägga mig, så är det ganska viktig info, som oroar mig själv väldigt mycket, varför skulle jag inte få säga det till vänner?
Märkligt fenomen.