Nu är Anders också en bästis

I september klagade jag på att en främmande skäggbiff hade smugit sig in på ett foto av mina väninnor från TV4-festen. Skäggbiffen heter Anders Juhlin och jobbar på Aftonbladet.

När jag träffade Anders (för andra gången) på Rockbjörnen i torsdags kändes det som att han är min nya bästis. Anders är toppen.

Jag och Anders. Foto: Anders Juhlin.

Jag har funderat över att jag så omedelbart kan gilla någon. Ofta bara för att personen ifråga inte verkar tycka att jag är helt efterbliven. Jag tror att det är min mammas fel/förtjänst. När jag växte upp fick jag lära mig att tycka att alla är snälla. Om de mot förmodan är dumma beror det på att de är stressade, hungriga eller hade en taskig barndom och då måste man tycka om dem ändå. Så det gjorde jag.
Förr i tiden tyckte jag att alla jag träffade var toppen, ända tills de bevisade motsatsen inte bara en utan kanske femton gånger. Jag förstod, förträngde mina egna känslor, förlät, var godare än gud…

För en del fungerar detta. Systarna Graaf och deras mamma verkar vara experter på att förlåta. De klarar av det. Min mamma är också bra på det, antar jag, eftersom det är hon som har tränat mig.

För mig fungerade det inte. Jag var som en hund som viftade på svansen tills jag blev slagen, sedan förlät jag förövaren och viftade på svansen igen. Och han eller hon slog igen. Och igen. Och igen. Inte fysiskt, men mentalt.

Tills jag bestämde mig för att inte vara sådan. Jag är inte hunden som man kan sparka. Jag är hunden som biter när du slår. Skyll dig själv.
Eller i alla fall hunden som rymmer och söker en ny ägare.

Det är fruktansvärt skönt att upptäcka att man kan välja hur man tillåter sig att bli behandlad. Och en del människor behöver inte göra jättehemska saker för att man ska välja bort dem. Man kan också inte tycka om vissa människor.

Säkert allmän kunskap för många, men för mig är det här en insikt som jag har kämpat för.

Inte för att det här har med Anders att göra. Jo, kanske: Jag gillar Anders fast jag inte måste. Skönt.