Jag brukar försöka läsa en stund på kvällen innan jag somnar, så jag tömmer huvudet på jobb. Min nya kvällslektyr är en födelsedagspresent från Sam: ”Vardagslyx” av Karina Ericsson Wärn (Albert Bonniers förlag). Kapitlen heter trevliga saker som ”Fest nästan jämt” och ”Sköna stunder”.
Och vad gör det att innehållet känns ganska självskrivet, när omslaget är i vitt, glansigt tyg med bronstryck på?