Ikväll kommer Sam hem. Han har varit borta tre veckor, i en (två) tidszon(er) på andra sidan klotet så vi knappt har kunnat prata med varandra. Innan dess var han hemma i tre veckor men så sjuk och jetlaggad att han var som en trasdocka, inte alls lik den riktiga Sam. Och innan dess var han borta tre veckor, i en (två) tidszon(er) som omöjligggjorde meningsfull kommunikation.
Jag har alltså inte sett honom (den riktiga Sam) på nio veckor = två månader. Två månader. Det går tolv månader på ett år och två av dem har jag fått vara utan min kille. Och då är det ändå bara två månader av de två senaste…
Nu börjar semestern. Och jag är nervös för att det ska bli dåligt under dessa två jätteviktiga underbara supersköra semesterveckor vi har tillsammans.
Och så är jag arg för att hans jobb är så jävla dumt, och därmed blir jag arg på Sam för att han överhuvudtaget har detta jobb till att börja med.
Som ytterligare kompilkation får man inte vara arg där jag kommer ifrån. Det är hemskt! Och fult! Det betyder att man inte tycker om någon!
Så då blir jag mer nervös för att jag är arg. Och så blir jag mer arg för att jag är nervös.
Hönan och ägget, nervositeten och ilskan.
Det är inte lätt.