Kickis skrivklåda

skönhet mode media moi

Drömtydning på riktigt

Av Kicki 9:11 5/8 2009 | 1 kommentar

dromtydaren.jpg
“Aha! Jag är stressad!”

Min terapeut, som jag sällan går till nu för tiden men som alltid finns där om det är något, är en klok kvinna som jobbar mycket med det undermedvetna. Förutom “vanlig” samtalsterapi, jobbar hon också med hypnos. Har man sett för mycket på tv kan man tro att hypnos är något magiskt och skrämmande, men i verkligheten är det bara avslappningsövningar, ett sätt att komma i kontakt med det undermedvetna och sina känslor. Det blir då också ett sätt att lära sig förstå vad man egentligen vill innerst inne, och när man vet det blir man bättre på att säga nej. Det är mycket bra för stressade och rationella duktiga flickor som jag.

Hypnos är inte det enda sättet att jobba med det undermedvetna. Drömmar är ett annat. Så ibland när jag har drömt något så skriver jag ner det och så pratar jag med min terapeut om det. Då lär vi båda oss att förstå mig bättre. Drömtydning är inte något flummigt à la astrologi eller seanser, det är högst vetenskapligt. Det jag har fått lära mig att använda för att tyda mina drömmar är känslorna i drömmarna. Och också att tolka drömmar bokstavligt: Tappar du tänderna? Då känner du dig kanske tandlös. Simmar du på havets botten? Då kanske du är ute på djupt vatten. Och så vidare – drömmar är ofta ordvitsiga.

Jag har länge, länge, så länge jag kan minnas, drömt att jag har varit jagad av onda människor, typ filmbovar. I ett hus. Ett stort, gammaldags hus men vindlande trätrappor, många assymetriska våningar och en stor, grönskande trädgård. Ibland har jag en person i sällskap som jag måste rädda, förutom mig själv. Och med hjärtat i halsgropen inleder jag en smidig och listig färd för att fly huset. Jag duckar, smiter bakvägar, klär ut mig till filmbov själv, gömmer mig bakom och under föremål, klättrar ut genom fönster och upp på taket. Av någon anledning är få av filmbovarna utomhus så det är mycket lättare att gömma sig om man kryper ut genom fönstren, exempelvis på en liten trappavsats eller en brandstege, eller bara hänga i fingertopparna i fönsterblecket, så där som jag kan göra i min dröm. Gömma sig i buskar är också alltid bra.

Det sköna med den här ganska obehagliga drömmen är att jag för det mesta när jag drömmer den, inte hyser ett tvivel på att jag kommer att överlista bovarna och klara mig och min följeslagare ut knipan. Ungefär som man vet att en filmhjälte gör. Jag är Modesty Blaise fast utan att slåss, eller James Bond men utan konfrontation. Mina vapen är kännedom om premisserna, list, övertalningsförmåga och ibland också en förmåga att smälta in i omgivningarna så att jag inte syns. Som en kameljont.

Och jag har länge funderat över vad den här drömmen egentligen handlar om. Trots att jag vet att jag inte ska gå över ån efter vatten när det gäller drömmar så har jag haft dramatiska funderingar: Är det något obearbetat barndomstrauma? Finns det någon händelse, kopplad till ett hus, som jag har förträngt? Vad betyder det här med att “räddas”, vad ska jag räddas från? Har jag gjort något felaktigt val i livet som jag behöver räddas från? Någon person i min närhet som har ett skadligt inflytande över mig och mina val? Eller ska jag rentav räddas från mig själv?

Och igår när jag precis höll på att somna föll bitarna på plats. Tillståndet strax innan sömnen är lite som hypnos. Du vet, när du tänker “Ska jag gå upp och ta ett glas vatten eller ska jag somna nu?”, när du nästan sover men ändå inte. Och igår i det läget, klickade mitt undermedvetna med det medvetna, och jag kände samtidigt som jag tänkte, att känslan när jag smiter från filmbovarna är samma känsla som när jag känner och tänker att jag kanske inte kommer att hinna med allt jag ska hinna med. Bovarna är alltså något så enkelt som stress. Otillräcklighet. Rädsla att inte klara av.

Så bra! Det betyder ju att jag innerst inne har en känsla av att jag visst kommer att hinna och klara av allt som jag håller på med. Jag vet hela tiden i drömmen att jag kommer att klara mig undan bovarna, jag är aldrig rädd på riktigt. Även när hjärtat är i halsgropen vet jag att jag har ännu ett trick up my sleeve, jag har alltid en dold resurs att plocka fram, en ny avledningsmanöver eller ett hemligt gömställe som bara jag känner till. Framför allt så kan jag huset bättre än bovarna, det är en styrka.

När jag somnade var jag jävligt glad över att mitt undermedvetna/min innersta kärna vet att jag inte behöver oroa mig på riktigt för det jag oroar mig för. Jag är bra och stark och smart. Ha! Och idag när jag vaknade kände jag mig knappt stressad alls. Livet är bra härligt ändå!

Tänk vad det undermedvetna är fantastiskt. Det lagar och fixar oss utan att vi ens behöver tänka på det.

Sparad under: Personligt1 kommentar »

1 kommentar »

  • 1
    Skaffa din egen gravatar för kommentarer genom att gå till gravatar.com

    Kommentar av Therese

    6/8 2009 @ 10:32

    Vår hjärna är fantastisk. Och du väldigt insiktsfull. You go, girl!

RSS prenumeration på kommentarer till detta inlägg · TrackBack URI

Lämna en kommentar

For spam filtering purposes, please copy the number 2474 to the field below: