Kickis skrivklåda

Camp Kicki-tjejernas största och viktigaste utmaning: En “Det hände mig”. Ska vara både kommersiellt och gripande, välskrivet och grundligt researchat. Ingen pice of cake, direkt.  Idag får de feedback på denna sin sista uppgift.

Förra veckan la jag, med viss bedrövelse, ner min skrivkurs Camp Kicki på grund av tidsbrist. Det har varit enormt tillfredsställande för mig att se med vilka sjumilakliv de tre kursdeltagarna har utvecklats, men sextio timmars arbetsveckor kom emellan. Plus att tjejerna har kommit så långt som de kan just nu. Nu behöver de input från någon annan än mig för att fortsätta med sina snabba framsteg (och det kommer de att få också!). Visst kan jag hålla på att pilla i deras texter i två månader – eller två år – till, men det är bättre för dem att knuffas ur boet och hitta andra impulser.
Jag hade tänkt att Camp Kicki var en engångsföreteelse, ett test för att se om jag framåt pensionsåldern kanske ska skola om till skrivlärare. Men så kom den här kommentaren här på bloggen:

“Till skrivhungriga tjejer:
Jag var en av Camp Kickis deltagare under våren, och vill även jag berätta för er hur utvecklande kursen har varit: När jag tog kontakt med Kicki via hennes blogg var det för att jag beundrat henne sedan jag, med hårmascara-ränder i håret och robyn-doftande date-parfym, läst hennes och Charlotta Flinkenbergs tidningar och texter. Sedan tidiga tonåren har Kicki alltså varit en av mina absolut största förebilder inom journalistiken.Det är ingen hemlighet att kvinnliga nätverk oftast floppar och att män är bättre på att hjälpa män än vad kvinnor är på att hjälpa kvinnor. Kicki pratar inte bara om att “tjejer ska hjälpa tjejer”, hon gör det verkligen – med brinnande entusiasm och ett stort hjärta. Under mina två månader i Camp Kicki har mitt skrivande utvecklats mer än någonsin tidigare – och då har jag läst samtliga svenska-kurser på gymnasiet med journalistiska tillval, 120 hp svenska på universitetsnivå och dessutom arbetat 25 % som journalist utöver mina studier det senaste året.
Tjata på henne så att hon kör kursen igen – och lycka till!”

Och när jag läser sånt här (med en konstig varm känsla inuti), tänker jag att det ändå var värt det. Det var värt att jag nästan fick en hjärtattack, att jag missade Sebastians hårtrendvisning som jag hade sett så mycket fram emot, att jag av ren stress slog sönder Sams fina servis.
Så ja. Kanske kommer jag att köra Camp Kicki igen. Jag måste bara avsluta några av mina andra jobbprojekt först.

PS. Johanna, var försiktig med tankestrecken. Jag älskar tankestreck! De ger en mycket bra effekt i texter. När de inte används för ofta, vill säga. DS.