Kickis skrivklåda

“Glöm inte att tävla om en hel väska full med solprodukter och annat!”

Jag har inte tagit bilden själv. Zoë var smällgravid när jag träffade dem.

Jag namedroppade ju lite diskret häromdagen. Jag har också varit hemma hos min idol Norman Cook aka Fatboy Slim och hans (dåvarande?) fru Zoë Ball, och det kommer nära feelingen när jag träffade JP, men inte riktigt.

När jag var hos Fatboy och Zoë  var det första gången jag kissade med jag tittade mig själv djupt in i ögonen – de hade en väggtäckande spegel mittemot toalettstolen.

Jag undrar lite: Varför?

Jag och Jean-Philippe.

Med tanke på föregående inläggs längd och inbyggda vördnad, kanske du tycker att jag är en matnörd. Och det kan jag säga dig, att det är jag också. Snudd på besatt, faktiskt. Min hemliga dröm är att få vara prao hos Melker Andersson. Jag har faktiskt frågat honom om det är möjligt, och han har märkligt nog sagt ja, men jag vågar inte. Jag skulle inte våga hacka en lök fel inför Melker.

När jag träffade JP från Hell’s Kitchen, blev jag för första gången i mitt liv riktigt starstruck. Jag och Sam träffade honom av en slump i hotellbaren och när jag insåg vem han var, sprang jag upp på rummet för att hämta kameran. Och för att sminka mig! Fatta så pinsam jag är.

Jag har tillbringat en halvtimme ensam på ett hotellrum med Alex James från Blur, ett av de få band jag verkligen älskade under min ungdom. Jag har träffat den genuint världsasnygga skådespelaren Johnny Depp, som sätter hjärtan i brand varje kvart. Jag har intervjuat Reese Witherspoon som inte bara spelar i utan också producerar briljanta Legally Blonde-filmerna. Och ingen av dem har gjort mig andlös på samma sätt som när jag insåg att det var Gordon Ramsays högre hand som satt intill mig i en hotellbar i Kapstaden.

Om jag skulle träffa Gordon själv? Jag skulle förmodligen dö.

Jag har träffat Magnus Hedman en gång, helt kort på någon slags presskonferens, och då verkade han en trevlig och vettig person. Men nu verkar det ha slagit slint. För inte så länge sedan läste jag på Magdalena Graafs blogg att någon låtit hämta hennes bil, som hon fått i present av Magnus för länge sedan men som varit skriven i hans namn, och att hon därefter blev billös. Advokater, tyckte jag hon nämnde, och jag antog att det var skilsmässoadvokater eller bodelningsadvokater. Men det lät också så konstigt att jag tänkte att jag måste ha missuppfattat, eller läst fel. För om Magnus inte är helt utblottad själv, och det är han vad jag vet inte, så borde han låta sin ex-fru behålla bilen som hon har fått i present av honom. Småsint av Magnus.

Nu ser jag också att Magnus nya vän Anna Book kör runt i denna bil nu för tiden. Hon har alltså köpt eller fått den av Magnus. Vore det inte värdigare för Magnus att låta sina barns mor ha bilen?

Vad har hänt med denne man?

Det finns en del två också: I början av juni kommer Magdalenas hus att konkursauktioneras ut. Hur kan Magnus Hedman vilja sin ex-fru så ont? Det finns två sidor av varje historia och Magnus version är säkert annorlunda, men eftersom Magdalena bloggar om saker som går att kolla upp och ger väldigt konkreta exempel på vad som händer, så bedömer jag hennes story som trovärdig. Jag känner Magdalena, visserligen väldigt lite, och min uppfattning är att hon är ärlig, rak och säger som det är.

Jag känner också Magnus nya tjej Denise Lopez helt lite. Hon är målmedveten, ambitiös, jobbar hårt och supportar starka tjejer. Hon har pratat med mig om att tjejer ska hjälpa andra tjejer. Varför tar hon då inte sin nya pojkvän i örat och säger “för fan, var lite mänsklig”?

Märkligast av allt: Vilken man ger till att börja med sin fru en bil som står skriven i mannens eget namn? Då är det ju inte en present, bara ett lån, och då försöker man framstå som lite flottare än man är. Osmakligt och osexigt.

Om jag var Magdalena skulle jag också ha fått en hjärnblödning.

Hade hon haft på sig det här, hade i alla fall Lars tyckt att hon var bra.

Vi såg så klart Ernman ta sig vidare från semifinalen igår. Och inte för att jag kände igen henne (tjänstefel) men ryktet säger att den efterblivna, fnittriga, pladdriga, osakliga amatörprogramledaren, som bara var med som dekoration, var Natalia Vodyanova.

Men det visste vi inte igår, när jag, Sam och Lars satt och klagade på hur efterbliven kuttersmycket till “programledare” var. Vi tyckte inte ens att hon var snygg (men Lars ska heja på Rumänien och hävdar bestämt att deras låt är bäst, med Island som god tvåa, så fina damer finns det gott om). Först idag upptäckte jag vem den så kallade programledaren förmodas vara.
“Sam, Sam! Den efterblivna programledare är Natalia Vodyanova!”
“Vem?”
“En av världens kanske tio största fotomodeller.”
“Jaha.” Paus. “Allt hamnade på utsidan.”

Uppdatering: Om du undrar varför hon plötsligt heter Vodyanova och inte det korrekta Vodianova, vet jag inte riktigt. Jag skrev Vodianova först, googlade tjejen för att hitta bilder och hittade henne som Vodyanova på en modellsajt. Och så tänkte jag – helt felaktigt, skulle det visa sig – att en modellsajt nog vet sånt bättre än jag.

Jag läser, som så många andra, Blondinbellas blogg. Och log lite överlägset när hon skulle skriva en chick lit enligt den berömda hur-svårt-kan-det-vara-principen. För det är fan inte lätt. Visserligen är hon känd, vilket gör det lättare att ge ut en bok, men samtidigt kan hon inte skriva. (Jag kan visserligen skriva, men jag är inte känd, så jag har också problem att få ge ut nästa roman. För att inte tala om problemen jag har med att hitta tid att skriva den.)

Och nu verkar Blondinbellas tankar gå i samma banor som mina:
“Jag skrev några kapitel i en chic-lit bok som jag ville skriva, men ganska snabbt lessnade jag på otrohet, bästistjafs och ständiga intriger så jag har börjat på en självkänslabok istället, har en liten dröm om att få släppa den i höst i butik eller gratis i skolor. “Självkänsla för unga tjejer – Tackla vardagsproblemen””

Smart. Det är tusen gånger enklare att skriva en fackbok än en roman. Och ska hon skriva en fackbok tror jag självkänsla är precis vad hon ska skriva om. Dels är det ett viktigt ämne. Dels verkar hon ha hyfsat bra av den varan. Det lönar sig ju att gå i terapi. Dels är det ett ämne hon kan skriva trovärdigt om, till skillnad från många andra. (En businessbok? Även om hon nu tjänar bra pengar var hennes huvudbusiness bloggen inte hennes egen idé, utan ett smart projekt där Löwengrip castades av de verkliga hjärnorna bakom blondinbella.se. En modebok? Det finns – förhoppningsvis – inte tillräckligt många tonåringar som tycker att preppylooken is the shit. Men självkänsla? Absolut. Till och med jag skulle kunna tänka mig att köpa den.)

Så jag säger heja, Blondinbella! Jag är mot personer som devalverar mitt jobb, min talang, genom att påstå att vem som helst kan göra samma sak. Men jag är för att personer gör det som de är bra på. Det här tror jag hon kan göra bra.

Från min boksläppsfest.

Fröken Rickard Engfors sätter den välformade näsan i vädret och ratar min utmaning. Han kallar mig för Blondinbella. That’s a first.

Istället mot-utmanar han mig.

Och visst, jag är med. Men jag tror det på det här med att ge och ta, och jag vill ha åtminstone en liten paljettbild från Rickards garderob innan jag börjar lista 5 saker man kan dricka om man vill vara säkert på att totalt missa årets första riktigt sköna soldag, 5 ställen man kan ha sex på som är roligare än sängen och 5 killar som jag inte skulle tacka nej till att ligga med om dom tjatade.

Särskilt den första har jag faktiskt en hel del att säga om. Sitter i pyjamas framför datorn nu: har misslyckats hela dagen med att både duscha och klä på mig. Ska ta tag i det där snart för att äta ikväll. middag på Teatergrillen, med allt vad det innebär. Troligen kommer jag att komma på fem saker att dricka för att missa årets andra riktiga soldag också.

Just nu. Klockan 19.41.