Kickis skrivklåda

Jag och Jean-Philippe.

Med tanke på föregående inläggs längd och inbyggda vördnad, kanske du tycker att jag är en matnörd. Och det kan jag säga dig, att det är jag också. Snudd på besatt, faktiskt. Min hemliga dröm är att få vara prao hos Melker Andersson. Jag har faktiskt frågat honom om det är möjligt, och han har märkligt nog sagt ja, men jag vågar inte. Jag skulle inte våga hacka en lök fel inför Melker.

När jag träffade JP från Hell’s Kitchen, blev jag för första gången i mitt liv riktigt starstruck. Jag och Sam träffade honom av en slump i hotellbaren och när jag insåg vem han var, sprang jag upp på rummet för att hämta kameran. Och för att sminka mig! Fatta så pinsam jag är.

Jag har tillbringat en halvtimme ensam på ett hotellrum med Alex James från Blur, ett av de få band jag verkligen älskade under min ungdom. Jag har träffat den genuint världsasnygga skådespelaren Johnny Depp, som sätter hjärtan i brand varje kvart. Jag har intervjuat Reese Witherspoon som inte bara spelar i utan också producerar briljanta Legally Blonde-filmerna. Och ingen av dem har gjort mig andlös på samma sätt som när jag insåg att det var Gordon Ramsays högre hand som satt intill mig i en hotellbar i Kapstaden.

Om jag skulle träffa Gordon själv? Jag skulle förmodligen dö.

Jag och sommelier Jacob Kocemba.

Med våra första amuse boucher: ostron med rökt rom samt hemmagjorda baconchips. Mmmm.

Ska du bara gå på en enda restaurang i Köpenhamn, ska du gå på Herman. Nyfödda Herman lyckades tack vare välrenommerade ägare och erfarna medarbetare knipa sin första michelinstjärna på mindre än ett år. Här serveras danska specialiterer i moderniserad lyxförpackning, och de serveras av ett stall av synkroniserade servitörer och servistriser. Tappar en av dem sin plats i ledet, till exempel för att någon som jag ställer fasligt mångra frågor om maten, fyller en annan på, till exempel genom att ta vid och sopa klart vår vita duk medan kollegan som påbörjade städuppgiften svarar på en oändlig ström av journalistiska följdfrågor.

En av medarbetarna som hängt med från ägarnas tidigare etablissemang är mannen med världens coolaste jobb, sommelier och restaurangchef Jacob Kocemba. Han råkar vara regerande världsmästarsommelier och är denna vecka i Shanghai för att försvara sin titel. Hans VM verkar inte nådigt! Sommelierer tävlar inte bara i blindtester vad de gäller vin utan också matnära grenar. En av de sju disciplinerna de tävlar i går ut på att föreslå olika menyalternativ till fyra personer med olika matvanor, till exempel koscher eller vegetarian. Då var det ju bra att han fick öva på mig som inte tål laktos eller vete.

Och så maten. Även om jag tycker att Hermans storhet ligger i upplevelsen snarare än maten, så är maten förstås förstklassig. Excellent. Spännande både i konsistenter (mycket geléer), smaker (särskilt de båda lättare fisk-/skaldjursrätterna) och visuell presentation (färger, mönster, placering på tallriken). Vi åt det kortaste menyalternativet med bara fyra rätter, till det drack vi två viner och bjöds på tre amuser. Fyra rätter var mer än nog, även om jag gärna hade ätit lika många till bara för att få uppleva de kreativa smaksensationer köket konstruerade.

Jacob träffade exakt rätt för oss båda vad det gäller vinet, trots att vi inte har samma smak. Sam vill ha krispiga, vita viner och fylliga, mogna rödviner. Jag föredrar chardonnayer eller andra lättdrucka, smöriga vita viner och (min favoritreplik när jag får beställa på engelska): “I like my red wines as I like my men: Rich and complicated”.

När vi gick fick vi varsin liten vit kartong med frukost: frasigt hembakat bröd, restaurangerns underbara dubbelsaltade smör och en ekologisk mjölkdryck. En extra detalj som fler restauranger kan lära av.

Rätt 1: En liten hummersallad, garnerad med vårblommor. Delikat!

I bakgrunden: Baren med viner som du kan få på glas. 280 stycken.

1. Belthazar, Waterfront.
Utsedd till Sydafrikas bästa köttgrill (“steak house”) 2006. Ligger fortfarande på listor över landets 100 bästa restauranger. Mörar sitt eget kött i en gigantisk glaskyl (se bild nedan), har 280 viner på glas och 800 på flaska och serverar mört, saftigt och smakrikt kött med bra tillbehör.

Här möras allt från biff till antilopsorten Springbok.

Du väljer själv tillbehör till maten, samt sås.

Jean-Philippe och jag på Maze.

2. Maze, The One and Only Resort, Kapstaden.
På überlyxhotellet The One and Only Resort hyrde Matt Damon en hel bungalow till sin familj när han var i Kapstaden för att filma med Clint Eastwood. Det är också här som Gordon Ramsay har öppnat sin senaste lyxkrog, Maze. (Intill Afrikas första Nobu-restaurang, som så klart också huserar på det flotta hotellet.) Jag och Sam fick kännedom om detta när vi träffade Ramsays högra hand Jean-Philippe i baren på vårt hotell, som låg strax intill. Självklart släpade vi med oss alla fyra föräldrar för lite gourmetkött.

Vi fick titta på köttet innan vi beställde maten.

Restaurangupplevelsen var stor, maten inte lika imponerande. Självklart var det gott, särskilt efterrätterna (se bild nedan), och matuppläggningen mycket kreativ. Men det märks att det här är en nyöppnad restaurang med barnsjukdomar, till exempel var min medium/rare köttbit helt genomstekt. Det kompenserades mycket proffsigt av en ny, rödare köttbit samt att att restaurangen bjöd på efterrätten, men med en ägare som samlar michelinstjärnor som vi andra samlar skor, borde sånt inte hända ens i uppstartsfasen.

Ett (mycket litet) minus också för att toaletten ligger i en labyrint (“maze”) och man nästan behöver safariguide för att hitta den. En pyttedetalj för res- och restaurangvana, en osäkerhetsfaktor för andra.

På köttkniven satt ett pappfodral som talade om vilken stekgrad vi beställt.

Med detta sagt är Maze ett givet utflyktsmål för mat- och framför allt matupplevelseälskare. Köttet är mycket gott, serveringspersonalen mer än tillmötesgående, vinet fantastiskt (liksom i hela Sydafrika), lokalen spektakulär och detaljerna mycket genomtänkta. Med åtskilliga meters takhöjd, härliga environger med ett vinloft som sträcker sig över tre våningar, efterrätterna tillredda för öppen ridå i en speciell glasbar, huvudrätten serverad på träbricka, köttet till gästens beskådan innan beställning, en kunnig sommelier och golvmatta tjock som ett nya zeeländskt får, bjuder Maze inte bara på mat utan också på en bit av det goda livet.

Nu vid uppstart ser priserna ut som på vilken genomsnittlig stockholmskrog som helst. Vi var förvånade när huvudrätt, kaffe samt ett eller ett par glas vin per person kostade ungefär 1500 kronor för oss alla sex. Så ska du till Kapstaden före sommaren är det fyndläge.

Citronen till fisken kom i tunt bomullstyg så gästen inte ska få kärnor i maten.

Jag åt fyra små efterrätter, här chokladfondant med kolasås. Måltidens höjdpunkt!

På framsidan av La Petite Ferme.

3. La Petite Ferme, Franschhoek.
Runt staden Stellenbosch sträcker vingårdarna ut sig i alla vädersträck. Men medan Stellenbosch är en endast halvsympatisk småstad, är närliggande Franschhoek den pittoreska lilla by man skulle vilja stanna en natt extra i. Och strax utanför den ligger franskinspirerade vingården La Petite Ferme som också har B&B och en skicklig restaurang. För medan många ställen i Kapstaden och Sydafrika serverar spännande viltspett på gnu och antilop, krokodilcarpaccio, och inte så mycket mer än exotiskt sovel, satsar La Petite Ferme på riktigt god mat. Även här kan du hitta lokala ingredienser, men tillagade på ett sätt som tål att jämföras med vilket internationellt kök som helst.

Definitivt värd en omväg, inte minst om du ändå ska på vinprovning eller titta på vintillverkning i “winelands” som området kallas.

Inte blir det sämre av att vingårdens eget vin är mycket bra.

Mamma beställde en chokladmousse till efterrätt.

Jag och Birgitta.

Man får te i fina små koppar.

Mamma och Sam.

Min favorit – Hongkongsoppa.

Mammorna har varit här i helgen, eftersom en av deras födelsedagspresenter var att gå på Tina Turner-konsert. Vilket vi gjorde igår, men i lördags åt vi middag på En ful och en gul på Erstagatan. Där får man vrålbra kinesmat (riktig kinesmat och inte fyra små rätter). Jag åt som alltid Hongkong-soppa, en soppa som innehåller allt som är gott: räkor, flera sorters dumplings, ananas, kokosmjölk, nudlar och stekt ägg. Ibland tänker jag att jag borde ta något annat men jag skulle ju bli så besviken om min “nya” maträtt inte var så god som soppan så jag vågar inte.

Vi blev väldigt mätta.

Vi spisade hos Helena.

Jag spisade Moules Frites.

Anna och Andreas spisade också.

Smaklig efterrättspis.

I fredags åt jag, Sam, kusin Andreas och hans tjej Anna middag på Spisa hos Helena. Jag har endast varit där en gång, för ungefär åtta år sedan, med Acke, på lunch.

Plus: Jag gillar Spisa hos Helena, framför allt personalen och stämningen. Vi fick vänta ganska länge på vår huvudrätt – då bjöd restaurangen på efterrätt. På exempelvis Tranan får man i såna lägen en slät kopp kaffe som kompensation, vilket vid jämförelse är snålt.
Det är ombonad, mysigt och lite trångt.

Minus: Tyvärr innebär trängseln också att det är sjukt varmt. Inte bara vi utan även andra gäster, var högröda i ansiktet och gulpade vatten som kameler. Det var nästan så att svettpärlor trängde fram i pannan.
En annan nackdel är maten. Den är god, men inte topp-god. Mina moules var sladdriga, pommes fritesen något överfriterade. Aiolin till mina moules, förrätts-chèvren och sorbetkulan på efterrättstallriken var toppklass, men mycket var mediokert. Så jag skulle inte gå till Helena främst för maten, om jag nu är väldigt matintresserad, utan snarare för en mysig kväll.

Är lika med: Gå gärna hit för trevlig stämning och snicksnack med vännerna, men inte för ett kök i toppklass.

Kusin Andreas hälsade på så vi tog en öl på Anchor.

Sedan åt vi middag på etiopiska restaurangen Ethiostar.

Lars har ett munsår the size of Texas.

Maten var stark och god.

Ägaren är bästis med Sam. Mig känner han knappt igen.

Jag skojade lite med Lars.

Jessica Fogelsjöö.

Kvällens tredje deltagare.

Igår träffade jag Jessica, som jag inte har sett sedan gudvetnär. Alla bord runt Stureplan var upptagna igår. Vi hade inte bokat, för när jag var ute i tisdags var alla restauranger halvtomma så jag trodde inte det behövdes. Som frilans glömmer man ju att det kommer lön den 25:e. Men till slut hittade vi sköna barstolar på Taco Bar, ett underskattat ställe! Hasse Shimoda och Jonas Hessman var där med en blond, glad tjej som jag inte kunde placera.

Tacos är mycket bra när man inte får äta vete.
Småbarnsföräldrar är mycket bra när man vill gå ut men ändå komma hem tidigt.

Ny favoriträtt!

Pasta Salsiccia (2 personer)

4 salsiccia
1-2 tråg med baby-leaves
1 gul lök
1/2 dl gröna ärtor
2 dl matlagningsgrädde
1 dl riven parmesan
2 äggulor
Svartpeppar
Rapsolja till stekning

Gör så här: Hacka löken och stek den i rapsolja. (Ungefär här kastar du pasta i rikligt saltat, kokande vatten.) Skär salsiccia-korvarna i tärningar och stek dem tillsammans med löken. Skölj och slunga baby-leaves. När salsiccian är genomstekt, slänger du i baby-leaves och låter dem steka tills de är små pluttar. (Ungefär här är det dags att hälla vattnet av pastan.) Blanda grädden med äggulor och parmesan i en mugg eller liten skål. Släng i djupfrysta ärtor i salsiccia-grytan och låt puttra i 2-3 minuter. Ta grytan av plattan, häll i nykokt pasta och gräddblandningen. Svartpeppra. Ät!