Kickis skrivklåda

Frida-omslag från slutet av 90-talet.

Fridas arkiv är en ständig källa till glädje. Jag undrar vad Chics otroligt Chica chefredaktör, som i slutet av 90-talet var chefredaktör och ytterst omslagsansvarig för Frida, skulle säga om dessa omslag idag?

Hugo är rätt nöjd med sin tidning.

Jag träffade Hugo Rehnberg igår. Han var bra, precis som jag trodde. Men han är kanske också lite insnöad i sitt sociala umgänge, för när jag påpekade att Bubbleroom var väldigt stureplanig såg han ut som en fågelholk. Jag antar att den något missriktade tanken bakom att låta redaktören involvera hela sitt umgänge i tidningen antingen är att det är a) enkelt eller b) att alla vill läsa om coola stureplanstjejer. Men jag tror inte att alla “tjejer ute i landet” (Hugos ordval) vill läsa om en liten klick socialt begåvade, modemedvetna och glamurösa tjejer som rör sig på en liten triangel mellan Norrmalmstorg, Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatans södra del, alternativt New York. Jag vill i alla fall inte det.

Men vad vet jag, jag är ju bara en lantis (mitt ordval).

Camp Kicki-tjejernas största och viktigaste utmaning: En “Det hände mig”. Ska vara både kommersiellt och gripande, välskrivet och grundligt researchat. Ingen pice of cake, direkt.  Idag får de feedback på denna sin sista uppgift.

Förra veckan la jag, med viss bedrövelse, ner min skrivkurs Camp Kicki på grund av tidsbrist. Det har varit enormt tillfredsställande för mig att se med vilka sjumilakliv de tre kursdeltagarna har utvecklats, men sextio timmars arbetsveckor kom emellan. Plus att tjejerna har kommit så långt som de kan just nu. Nu behöver de input från någon annan än mig för att fortsätta med sina snabba framsteg (och det kommer de att få också!). Visst kan jag hålla på att pilla i deras texter i två månader – eller två år – till, men det är bättre för dem att knuffas ur boet och hitta andra impulser.
Jag hade tänkt att Camp Kicki var en engångsföreteelse, ett test för att se om jag framåt pensionsåldern kanske ska skola om till skrivlärare. Men så kom den här kommentaren här på bloggen:

“Till skrivhungriga tjejer:
Jag var en av Camp Kickis deltagare under våren, och vill även jag berätta för er hur utvecklande kursen har varit: När jag tog kontakt med Kicki via hennes blogg var det för att jag beundrat henne sedan jag, med hårmascara-ränder i håret och robyn-doftande date-parfym, läst hennes och Charlotta Flinkenbergs tidningar och texter. Sedan tidiga tonåren har Kicki alltså varit en av mina absolut största förebilder inom journalistiken.Det är ingen hemlighet att kvinnliga nätverk oftast floppar och att män är bättre på att hjälpa män än vad kvinnor är på att hjälpa kvinnor. Kicki pratar inte bara om att “tjejer ska hjälpa tjejer”, hon gör det verkligen – med brinnande entusiasm och ett stort hjärta. Under mina två månader i Camp Kicki har mitt skrivande utvecklats mer än någonsin tidigare – och då har jag läst samtliga svenska-kurser på gymnasiet med journalistiska tillval, 120 hp svenska på universitetsnivå och dessutom arbetat 25 % som journalist utöver mina studier det senaste året.
Tjata på henne så att hon kör kursen igen – och lycka till!”

Och när jag läser sånt här (med en konstig varm känsla inuti), tänker jag att det ändå var värt det. Det var värt att jag nästan fick en hjärtattack, att jag missade Sebastians hårtrendvisning som jag hade sett så mycket fram emot, att jag av ren stress slog sönder Sams fina servis.
Så ja. Kanske kommer jag att köra Camp Kicki igen. Jag måste bara avsluta några av mina andra jobbprojekt först.

PS. Johanna, var försiktig med tankestrecken. Jag älskar tankestreck! De ger en mycket bra effekt i texter. När de inte används för ofta, vill säga. DS.

Nytt, peppande nummer ute nu.

Fråga i kommentarfältet här på bloggen:

“Har Frida förändrats något sen jag läste den 1996-1998? (…) I efterhand var det så mycket jag önskar hade stått där. Jag tror att mina tonår hade blivit så mycket bättre om innehållet i tidningen speglat verkligheten bättre. Jag vet inte om de(ni) på Frida är medvetna om det, men tjejer i den åldern tar det som står i tidningen bokstavligt. (…)
Jag önskar så att Frida hade lärt mig att inte ta skit, att inte rea ut mig själv, att identifiera killar som var skit. Istället fick jag lära mig hur jag skulle bli en perfekt flickvän, hur jag skulle vara för att bli populär hos killar. Jag fick lära mig allt om komplex, fick lära mig vilka komplex kändisar hade och fick lära mig att man kunde ha komplex för precis allting. Självklart stod det någonstans i texten att man inte skulle ha komplex utan vara nöjd med sig själv, men det var inte det som satte sig. Med den erfarenheten jag själv har från Frida skulle jag inte vilja att min dotter läste samma tidning. Men det kanske har ändrat sig nu?
Det blev lång text och jag antar att du inte håller med mig ett dugg, om det där med “moraliskt ansvar” och så vidare men det är helt okej.”

Svar från mig, med hälsning från Frida-redaktionen:

Som alla som läser denna blogg vet, håller jag absolut med dig i allt du säger vad det gäller tonårstjejer, att det är viktigt att hjälpa och peppa. Det gäller för övrigt inte bara tonårstjejer, utan alla tjejer! Och om du läser en FRIDA idag vet du att den duktiga redaktionen, ledd av Karolina Olovsson (som för övrigt hälsar!), delar min och din åsikt.
Många som har negativa åsikter om tjejtidningar har ofta inte läst en – i alla fall inte i modern tid. Jag hoppas att du inte är en av dem. Läs ett färskt nummer av tidningen, eller kanske den jättefina (och fortfarande hemliga) Frida Sommarspecial som kommer ut 16 juni, och hör av dig igen!
kram, Kicki
PS. Självklart har tidningar, särskilt dem med ung målgrupp, ett moraliskt ansvar. Fattas bara.

Fotnot: Kommentaren/frågan är något kortad.

Nu har jag slösat nog med min värdefulla energi på Hugo och Bubbleroom. Nu ska jag äta frukost och gå till (ett av mina) riktiga jobb, nämligen som redaktionell coach på Frida. Igår satt vi till klockan midnatt med omslag och löp (=löpsedel) för specialutgåvan Frida Sommarspecial, tillsammans med en mycket tålmodig och påhittig AD och en kreativ, hungrig och ambitiös redaktör. Det bästa med den tidningen är att den är lite fiffig. Jag älskar fiffiga tidningar!

Tyvärr kan jag inte säga något om vem som är på omslaget, vad tidningen innehåller eller varför den är så bra, du får bara ta mig på mitt ord när jag säger att den kommer att bli toppen! Snygg, smart, klok och rolig…

Till skillnad från Bubbleroom, då.

“Normalt tar jag ju rätt bra betalat för sånt här men vi kan ta en kaffe nån gång när vi båda har tid så kan jag bjuda i alla fall lite på min tidningskunskap (och vassa tunga). Tills dess lämnar jag dig med ett gratisråd: Byt AD.
Kicki”

Här, Hugo, är några av problemen. Bara som en början.

Fick just följande mail:

“Hej Kicki,
läste din blogg om Bubbleroomblaskan och hoppades på konstruktiv kritik från dina läsare. men det kom ingen.
Därför tvingar jag nu dig. Hur skulle du vridit om det där omslaget, med rubbar och annat?
Erkänner villigt att jag inte är ngn mästare på sånt – framför allt inte när produkten riktar sig mot unga tjejer.
(…)
Men ge mig nu några av dina klokaste tidningsmakartips på det där omslaget – det är du skyldig.
varma hälsningar
Hugo”

(Jag har utelämnat ett stycke i mitten angående Bubblerooms skämt till upplagemål eftersom den biten känns som affärshemligheter.)

Till saken hör att jag och Hugo Rehnberg inte känner varandra och aldrig har träffats. Det enda jag vet om honom är att han är bra på att skriva och det vet jag för att jag kan läsa.

Hugo vet uppenbarligen inte så mycket om mig heller. Till exempel inte vad jag tar i timmen.

Jag tror jag har berättat tidigare att jag under våren har haft en skrivkurs för tre skrivsugna tjejer som håller på att bli eller funderar på att bli journalister. De har sökt upp mig just via bloggen, och då jag på allvar tycker att tjejer ska hjälpa tjejer (istället för att bara prata om att tjejer ska hjälpa tjejer) har jag förskökt göra just det.

Nu, efter åtta veckor, börjar Camp Kicki, som jag har kallat det, lida mot sitt slut. Tjejerna har fått göra intervjuövningar, konkurrensanalyser, öden, krönikor och mycket annat. Jag tycker det har varit kul för de har gjort enorma framsteg. Och tydligen tycker de själva också Camp Kicki har varit bra, för igår fick jag detta mail:

“Mitt första mail till dig handlade om att jag tyckte du verkade vara en framgångsrik och grym kvinna, utan att slåss med armbågarna. Och jag hade rätt. Du är verkligen en grym och inflytelserik kvinna. För det är sällan man träffar någon som dig. Jag har nog aldrig träffat någon som dig, som jag inte känner. Det är en otrolig egenskap du har och jag hoppas att jag utöver skrivandet kan få denna egenskap, när jag väl någon gång också blivit framgångsrik!

Under loppet av Camp Kicki har mitt självförtroende minst sagt ökat.

Mitt under våra uppgifter inträffade en olycka, men jag tror att skrivandet var en faktor till att jag lättare kunnat gå vidare. För mig är skrivandet väldigt stimulerande. Det är lite som att prata och lyssna på sig själv och därefter kritisera sig själv. Vilket är väldigt nyttigt, det är sällan jag säger till mig själv “Vad grym du är”, så när jag fick den senaste feedbacken tog jag verkligen vid mig. För mig har det betytt väldigt mycket och har  öppnat upp en helt annan kreativ sida inom mig. Jag vågar vara mer kritisk och konkret. Det händer nämligen ofta att det jag skriver eller säger blir väldigt osammanhängande, speciellt de gånger jag har mycket att säga.

Tack för allting du har lärt mig och allting du har låtit mig ta del av, det har varit otroligt lärorikt och jag hoppas att vi ses någon gång!”

Jag är säker på att det kommer att gå bra för Camp Kicki-deltagarna. En av dem har fått en månadslång praktikplats på SOLO i sommar, jag har också fixat andra fina jobbingångar åt dem. Jag hejar på mina tjejer!

Lancômes höstlook 2009.

Vad? Lancôme visade sin höstlook för 2009 och presenterade en ny doft.
Var? Gamla Astoria-biografen på Nybrogatan i Stockholm.
Vilka var där? Linnea Öst, amelia, Thérese Andersson, Vecko-Revyn, Bjooti, Julia Klingener, Sofis Mode, Chic-Lisen, Svensk Damtidnings fackchef Lena Bråve, ELLEs Carin Hellman och väldigt många människor jag inte har sett tidigare.
Bäst: Själva resentationen var kort och kärnfull, och inkluderade en liten visning med levande modeller.
Sämst: Den mörka bakgrunden till visningen gjorde bilderna mörka och tråkiga.
Kuriosa: Höstlooken är hemlig till 23 juni så jag kan fånigt nog inte visa bilder. Jag och Bjooti drack vin på Soap bar efteråt och hade skittrevligt.

Julia K och Emma Nybom på Cosmo.

Min chef Lena, Carin H, Blenda Ulander från DV.

Fin fem femhundra fel. Och då menar jag inte omslagstjejen.

Okej. Svante Tegnér och Hugo Rehnberg ska starta tidning kopplad till shoppingsajten Bubbleroom. Och trots att Hugo är en skicklig skribent så måste jag… jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
– Vi tycker första numret i 100 000 exemplar, sa Svante i Dagens Media. Vi har ett långsiktigt upplagemål på 300 000-400 000.
Sveriges absolut bäst säljande tidskrift Svensk Damtidning säljer ungefär 145 000 ex i veckan.

Jag lägger upp bollen på straffpunkten och tar ut målvakten. Varsågod att slå dig lös i kommentarsfältet. Shoot!